Åh, dags att titta på ryttareliten och längtar verkligen tills jag kan börja rida igen. Saknar det som tusan. 

 

Körde lite på crosstrainern i förmiddags. Tar det lugnt med den, den för att kroppen inte är van och för att jag är lite småförkyld. Men dessa härliga soliga dagar har jag längtat ut på långpromenader i skogen, men fysiskt är jag inte där än. Är glad att jag kan köra en kvart på crosstrainern i alla fall. 

 

Känner mig dock lite lost med maten, käns som jag börjat småäta. Men ändå inte, jag vet inte, det är något som känns fel med kosten. Försöker bara sätta fingret på vad. 

Dags att påbörja bloggandet igen nu när jag förhoppningsvis är hemma från sjukhus på ett bra tag. Senaste har det ju vart varannan vecka. Har blivit sjukskriven till den sista pågrund av smärtan i benet och rygg och koncentrationssvårigheter på grund av mediciner med. Känns faktiskt väldigt skönt, för nu kan jag fokusera på mig och att bli så bra som möjligt. Dock var senaste gången en rejäl infektion i kroppen men antibiotika direkt i blodet och rejäl jäkla smärta. Förkylning på det.

 

Fick köpt en crosstrainer häromdagen med, tänkte att den ska ju vara skonsam mot kroppen och när promenader inte är ett alternativ kanske den är bättre. Har bara testat den än så länge och det känns bättre att använda den än att gå. Den till och med smärtlindrar lite.

 

Angående min vikt så vägde jag vid senaste invägning (i torsdags) 89,6 kg. Så jag har gått ner 32,4 kg sammanlagt. Jag har svårt att fatta det. Över 30 kg borta och en 8 före sista siffran istället för 12 före. Helt awesome, men det är nu min hjärna börjar ha svårt att hänga med. Får se vart det bär av vid nästa invägning. 

Som ni kanske märkt har jag haft uppehåll här. Helt ofrivilligt då jag åkt in och ut på sjukhus sen November nu. Senast kom jag hem i måndags och har problem att gå. Jag har fått en del tråkiga besked de senaste dagarna, bland annat attt jag måste göra om min operation med nervstimulatorn då den flyttat på sig när jag svimmade i mellandagarna. Så, just nu har jag inte  mkt fokus på motion och mat. Tyvärr ätit mkt chocklad och druckit en del läsk den senaste veckan. 

 

Men har något positivt i alla fall. Jag är 0.2 kg från att ha gått ner 30 kg sedan 1/8. Alltid något.

 

Kommer nog ha uppehåll härifrån tills jag hittar rätt i livet igen.

Nu har jag legat på sjukhus ytterligare en vecka. Åkte in på nyårsafton och då las jag in en minut in p det nya året för att jag var så uttorkad tydligen. Dock gjorde de inte ett skit på sjukhuset förutom att ge min dropp och smärtlindring och att jag försökte äta och dricka. Har även tappat över 7 kg sedan 23/12 -13 vilket är helt fel och verkligen inget jag vill,

 

Just nu måste jag fokusera på att kunna äta och dricka. Det innebär att jag måste äta och dricka det jag är sugen på oavsett om det är nyttigt eller inte. Så fort jag känner mig bättre igen tar jag nya tag med viktminskningen. Allt detta är självklart också något läkarna och sköterskorna var noga med att tjata på mig om på sjukhuset.

 

Jag får därför se hur mycket jag kommer blogga den närmaste tiden, även därför jag inte bloggat på ett bra tag. 

Jag har uppdaterat dåligt här på sista tiden. Men just nu har jag inte så mycket att skriva. Har fruktansvärt ont sedan min senaste operation där dom la in en dosa i magen. Så in aktivitets nivå generellt är lägre än lägst. Delvis också för att det är så mycket jag inte får lov att göra för läkaren för då kan jag behöva göra om hela skiten med neurostimulatorn i ryggen. Så forstsätter kämpa med maten och så gott jag kan. Nästa år blir det nya tag. Funderar på att skaffa gymkort i mellandagarna för att kunna köra lite lättare träning som cykling och liknande. 

 

Vårat internet har även krånglat och knappt funkat så idag är rekordet sedan jag kom hem i tisdags. När det funkar igen som det ska kanske det blir bättre uppdattering igen här. 

 

Men kan i alla fall uppdatera att jag var på "barnkalas" för mina systerdöttrar igår. Alla smälde i sig godis, tårta och kakor. Jag mådde så illa av att se allt så jag fick be min syster att ta ut tårtorna efter att alla ätit färdigt. Så extremt stolt att jag faktiskt inte alls är sugen när jag ser all skiten. Hade dagen innan en skitdag där jag var supersugen på godis. Men dagen efter när jag såg massa godis mådde jag illa. Så underbar men konstig känsla. 

Jag skulle egentligen fått åka hem från sukhuset i lördags. Men jag hade sådana smärtor i magen efter operationen, där dom satte in ett batteri. Så jag blev kvar till igår. Men operationen verkar ha gått bra i alla fall. Dock har jag knappt sovit eller ätit när jag legat inne. Mår skit av mina värktabletter så lär väl ha svårt att äta hemma med ibörjan och sova hela tiden. Sovit har jag gjort typ hela tiden sen jag kom hem igår vid 15. Men nu ska jag i alla fall försöka få något i magen, sen lär  jag somna några timmar igen. Har som sagt en del sömn att ta igen. 

Var på sjukhus några timmar idag för att prata med sköterska, narkosläkare och min läkare. Sköterskan och läkaren träffade jag för två veckor sedan vid min första operation och då var jag i ett kasst tillstånd. Så fick höra av båda att jag vare en helt ny människa idag. Känner ju mig betydligt mycket bättre med så. Nerverna inför imorgon börjar komma lita, hoppas bara jag får sova några timmar i natt. Ska dock upp 5.45 för att vara på avdelningen senast 7. Jag ska tydligen vara först till operation med vilket känns super skönt. 

 

Jag hoppas verkligen detta kommer bidra till att jag blir mer rörlig och klarar mer fysiskt. Det kommer såklart underlätta min viktminskning. Men jag är bara tacksam för att det minskar min smärta med över 50 %.

 

Så otroligt glad och tacksam för att jag fått denna möjligheten och att dem prioterade upp mig i väntelistan. Egentligen skulle det inte bli förän i april. Sån lättnad för mig att veta att jag inte kommer behöva förstöra kroppen med mer starka mediciner, förhoppningsvis. Jag är bara glad för minskad smärta som sagt och att jag har en av de främsta läkaren inom denna typ av operation. Känner mig heltrygg inför morgondagens operation.

 

Känner att det vart väldigt mycket tjat om mina operationer från mig nu, men just nu är de faktiskt mitt enda totala fokus.

 

God natt, nu ska jag försöka sova några timmar i alla fall.

Dags att börja fundera på julklappar eller? Har inte införskaffat en enda och inget hum om vad jag ska köpa till alla, eller ett par vet jag väl kanske. Blev ju helkonstigt när jag hamnade på sjukhus två veckor, annars hade nog alla varit införskaffade redan. Aja, det löser sig. Fick mig ett infall förut och funderade på att strunta i allt vad julklappar heter förutom till syskonbarnen då. I stället skänka ett par tusen till musikhjälpen. Men vet att vissa i min familj skulle bli lite sura då. Det är alltid eviga diskussioner om julklappar i min familj varje år. Jao, jao, jag ska i alla fall införskaffa några nästa vecka då jag förhoppningsvis återhämtat mig från fredagens operation. 

 

På tal om operationen. Jag ska till Sahlgrenska imorgon för att prata med sköterskor, läkare, narkosläkare och ändra någon inställning på stimulatorn. Ska vara där klockan 10, sen på eftermiddagen/kvällen ska jag hem för att vara tillbaka till sjukhuset klockan 7 på fredag. Står troligtvis först på operationsschemat med enligt sköterskan som jag pratat med sedan förra operationen. Känns som jag lika gärna kan sova där om jag ska in på operation 7.30. Men samtidigt skönt att få sova hemma med. Känner mig helt lugn för själva operationen, ska bli skönt att slippa ha en sladd hängandes från sidan. Mer nervös för smärtan och förvirringen när jag vaknar ur narkosen. Aja, snart dags för första dubbelduschen med descutan. 

Jag har brist på saker att uppdatera bloggen med nu när min motions nivå är uteblivande. Det enda jag har jag kan fokusera på nu med viktminskningen är kosten. Men jag orkar aldrig skriva varje dag vad jag äter.

 

Efter mina problem med magen var jag tyvärr tvungen att börja äta lite sämre mat ur viktminskningsperspektiv för att inte få allt för ont. Nu när magen är något bättre så kan jag försöka få bättre ordning på maten. Vilket jag tyvärr har jobbigt med av ren lathet. Sedan kan jag ju inte laga mat själv i mitt tillstånd så pappa gör det och han kanske inte har samma kolll som jag vad jag vill ha och behöver i matväg. Vi planerade för någon månad sedan att planera maten vecka för vecka, men det passar väl kanske inte in i våra liv då vi mer tar dagarna som de kommer. Man måste inte planera varje måltid för att gå ner i vikt utan vid varje måltid välja det bättre alternativet. Men självklart fungerar det för många. Man får helt enkelt hitta sina egna metoder för att hålla uppe motivationen och inte tröttna. 

Jag är glad att jag aldrig köpte något gymkort innan min operation med tanke på att jag hamnade på sjukhus med ryggen och så i stället. Tänkte att jag ska skaffa mig ett i mellandagarna i stället eller så fort jag återhämtat mig efter den långa sjukhusvistelsen och fredagens operation. 

 

Hade känts så grymt skönt att komma igång med motion igen, om så bara cykling och promenader på bandet på gymmet. Som det är nu får jag ju inte lyfta mer än 2 kg och många rörelser jag inte får göra. Men promenader har gjort jäkligt mycket för mig än så länge. En enkel, underskattad och gratis träningsform som kan ge väldigt mycket. 

 

Längtar till min vägdag på torsdag för att se hur mycket jag gått ner när jag legat på sjukhus, tror det är en del faktiskt. Hoppas att det stämmer med. Blir väl fyra veckor sedan jag vägde mig då med om jag inte tänker helt fel, så en del borde ju hänt även om jag legat inne på sjukhus. 

Jag känner mig så jäklans glad just nu.I morse var jag hos smärtläkaren, hon hade läst i papprena från min nuerokirurg att jag skulle få min stimulator permanent. Jag har precis pratat med en sköterska därifrån som ringt mig var tredje dag ungefär . Hon frågade hur jag kände om jag ville ha kvar den, utan tvekan ja, det är väl klart jag vill. Känner ju såpass bra lindring redan från 8 till 2 på en skala från 0-10. Hur bra är inte det? Sedan fråga hon om jag ville vara sövde eller vaken och förklarade hur operationen kommer gå till. Känns ganska klart att jag faktiskt får denna operationen. Hur awesome är inte det? Äntligen smärtlindring utan att förstöra kroppen med mediciner, äter fortfarande mediciner eftersom stimulatorn inte är permanent och inte har full effekt då jag bara använt den begränsat. 

Åh, vad jag vill komma igång med mina promenader igen. Men det får vänta till jag kan skippa rullatorn och använda kryckorna mera. Mycket beror också på hur underlaget är ute med. Men blir förhoppningsvis strax efter min andra operation på fredag. Hoppas på att få min neurostimulator permanent och inte behöva ta bort den då min smärta faktiskt blir bättre när jag använder den. Men måste uppfylla kraven med, än är det bara ett av tv som uppfylls, men får jag öka tiden så uppfylls båda. Hade vart helt awesome. Jag har nog aldrig vart så glad och tacksam för operationer som dessa. Låter helt sjukt. Men om jag kan slippa den värsta smärtan jag får skulle jag må så mycket bättre fysiskt och psykiskt. För så mycket smärta tär på en är helt otroligt. 

 

Just nu är min fysiska nivå som det typ bara går, men jag gör så gott jag kan. Jag kan inte röra mig så mycket mer än det jag gör i dags läget. Får öka det succesivt så gott jag kan. 

När jag låg på sjukhus nu så var en av frågorna vid inskrivning hur mycket jag väger. Det var ett par dagar innan min vägdag så jag svarade att jag vet inte exakt då jag håller på att gå ner i vikt men svarade på ett ungefär. Fick självklart frågan hur mycket jag tappat. Kändes så skönt att säga, "snart 20 kg sen augusti". Fick en förvånad blick och fråga hur jag bart mig åt. Kändes så underbart. Jag bytte sedan sjukhus för operation men kom tillbaka ett par dagar senare. Då hade den sköterskan läst att jag gått ner mycket i vikt och frågade mig hur mycket och hur jag lyckats. Varje gång känns lika bra! När jag var uppe och promenerade fram och tillbaka i korridoren med gåbordet stoppade en undersköterksa mig. "Har inte du gått ner jättemycket sedan du låg här sist?" "mjo, sen i augusti" "Det syns verkligen!". Vilken egoboost man får då. Det peppar mig att fortsätta att kämpa trots att jag ibland har det jävligt tufft fysiskt. 

 

När jag låg inne denna gången var jag verkligen på bristningsgränsen och ville bara ge upp. Det innan sommaren hade inneburit att jag bett pappa köpa massa godis till mig. Men nu hade det nästan motsatt effekt, jag totalt vägrade att äta flera gånger och sköterskorna försökte tjata på mig. Men smärtan satte stopp, jag kunde inte röra mig. Jag är tacksam att jag inte ens ville ha godis. Men att matvägra känns såhär i efterhand helt fel. Sen vet jag att om jag hade bett pappa köpa godis till mig hade han inte gjort det för han vet hur jag kämpar med min vikt och egentligen inte vill ha godis. Har ingen som ställer upp och stöttar mig mer än min pappa. Han är helt enkelt världens bästa, jag är så tacksam att han faktiskt är min och bara min pappa!

 

 

Äntligen hemma igen efter 16 dagar på sjukhus. Efter som jag gick med ett såkallat gåbord var de tvugna att hitta ett annat gånghjälpmedel, så trot eller ej. Jag använder rullator och känner mig som en pensionär. Men jäkla smidigt då jag inte kan förflytta saker med, speciellt mat när pappa inte kan serva mig när han jobbar. 

 

Det första jag gjorde var självklart att mysa med alla djuren. Tror dom saknat mig lite, men jag har saknat dem mest. Började till och med gråta häromdagen när jag pratade med pappa. Då stod ena katten utanför fönstret där han satt och ville in, så han jamade i massor. 

 

Men nu är det bara att försöka smärtlindra mig med min nervstimulator så mycket jag får. Även försöka komma upp och röra mig så mycket som möjligt med min rullator. Jag är bara jäkla tacksam att jag kan gå på benet igen och inte behöver rullstol. Man vet aldrig vad som händer en i livet och jag är tacksam för det lilla. Mycket saker folk tar som självklarheter klarar inte jag av i nu läget på grund av smärta. Jag behöver hjälpmedel för att klä på mig, för att gå, för att förflytta saker. Men jag tänker aldrig ge upp oavsett hur tuffa vissa stunder har varit och kommer vara fortsatt.

 

Men nu måste jag mysa lite mer med vovven. 

Jag ligger på sahlgrenska hypernervös iklädd operations kläderna.  Ska dock inte bort till operation förrän om ett par timmar.  Otroligt skönt att vara först på tur. Känns rätt overkligt att det faktiskt blir av redan nu. Skulle från början få den först i april nästa år, men med tanke på min problematik får jag den redan nu. Om jag missat berätta vad det är för operation så är det en elektrod/nevrostimulator jag ska få in i ryggen för att minska mim nervsmärta i ena benet.  Denna metoden kom 2010 till Svergie ocj drn första som gjordr den och införde den här var han som ska operera mig om en stund. Det värsta är att jag vill ha full kontroll över vad som händer mig när jag är vaken. Tex måste jag se när nålar sätts. På operation måste jag vara helt vaken. Med andra ord inget lugnade eller någonting. Det bara för att jag måste tala om när den hamnar rätt i ryggen. Mrn läkaren verkade jättebra igår och de kändes tryggt. 

 

Dock var läkarens första fråga om jag kommee klara av operatiinen dp jag ör i sämre skick än han trodde. Sjukhuset där jag legat har tydligen inte hört av sig, surt. Men ja, jag ska klara den för jag orkar inte vänta längre.  

 

Min förhoppning är att jag ska kunna öka min träning stegvis efter med och fortsätta och förbättra min viktminskning. Så håll tummar ocj tår på att jag ska bli bättre av den här nu. 

 

Uff, ska försöka tänka på annat nu och inte stressa upp mig mer.  

Operationen börjar kännas riktig nu. Fick hem kallelse till inläggning idag. Operationen är ju faktiskt snart, den är nästa fredag. Än så länge har den känts så avlägsen och långt borta. Men nu är det nära och jag blev nervös när jag läste igenom brevet. Uscha. Men förhoppningsvis ska den hjälpa mot min nervsmärta så jag äntligen kan bli av med den. Känns helt overkligt att smärtan kan försvinna efter att haft den i över  ett och ett halvt år. Då jävlar ska min träning ta fart med. Slipper jag smärta slipper jag känna gränser på samma sätt. Åhå, vad underbart det skulle vara. Men jag måste ha i åtanke att den faktiskt kanske inte alls hjälper mig. Jag kanske bara får mer problem. Jag försöker att inte tänka i dem banorna men ändå ställa in mig på att den inte kommer hjälpa.

 

Nog om det nu. Var hos sjukgymnasten förut och kan meddela att jag är förvånnad att jag fortfarande kan gå på benet. Det knakade till i ryggen och jag fick sån otrolig smärta. Smärtan och känselbortfall är värre än vanligt just nu. Men än kan jag stå och gå. Bara att vänta på att det blir värre. 

 

Usch, vad jag känner mig inte positiv, men svårt att vara när man vet hur ens kropp kan reagera på typ ingenting.