När jag låg på sjukhus nu så var en av frågorna vid inskrivning hur mycket jag väger. Det var ett par dagar innan min vägdag så jag svarade att jag vet inte exakt då jag håller på att gå ner i vikt men svarade på ett ungefär. Fick självklart frågan hur mycket jag tappat. Kändes så skönt att säga, "snart 20 kg sen augusti". Fick en förvånad blick och fråga hur jag bart mig åt. Kändes så underbart. Jag bytte sedan sjukhus för operation men kom tillbaka ett par dagar senare. Då hade den sköterskan läst att jag gått ner mycket i vikt och frågade mig hur mycket och hur jag lyckats. Varje gång känns lika bra! När jag var uppe och promenerade fram och tillbaka i korridoren med gåbordet stoppade en undersköterksa mig. "Har inte du gått ner jättemycket sedan du låg här sist?" "mjo, sen i augusti" "Det syns verkligen!". Vilken egoboost man får då. Det peppar mig att fortsätta att kämpa trots att jag ibland har det jävligt tufft fysiskt. 

 

När jag låg inne denna gången var jag verkligen på bristningsgränsen och ville bara ge upp. Det innan sommaren hade inneburit att jag bett pappa köpa massa godis till mig. Men nu hade det nästan motsatt effekt, jag totalt vägrade att äta flera gånger och sköterskorna försökte tjata på mig. Men smärtan satte stopp, jag kunde inte röra mig. Jag är tacksam att jag inte ens ville ha godis. Men att matvägra känns såhär i efterhand helt fel. Sen vet jag att om jag hade bett pappa köpa godis till mig hade han inte gjort det för han vet hur jag kämpar med min vikt och egentligen inte vill ha godis. Har ingen som ställer upp och stöttar mig mer än min pappa. Han är helt enkelt världens bästa, jag är så tacksam att han faktiskt är min och bara min pappa!