Operationen börjar kännas riktig nu. Fick hem kallelse till inläggning idag. Operationen är ju faktiskt snart, den är nästa fredag. Än så länge har den känts så avlägsen och långt borta. Men nu är det nära och jag blev nervös när jag läste igenom brevet. Uscha. Men förhoppningsvis ska den hjälpa mot min nervsmärta så jag äntligen kan bli av med den. Känns helt overkligt att smärtan kan försvinna efter att haft den i över  ett och ett halvt år. Då jävlar ska min träning ta fart med. Slipper jag smärta slipper jag känna gränser på samma sätt. Åhå, vad underbart det skulle vara. Men jag måste ha i åtanke att den faktiskt kanske inte alls hjälper mig. Jag kanske bara får mer problem. Jag försöker att inte tänka i dem banorna men ändå ställa in mig på att den inte kommer hjälpa.

 

Nog om det nu. Var hos sjukgymnasten förut och kan meddela att jag är förvånnad att jag fortfarande kan gå på benet. Det knakade till i ryggen och jag fick sån otrolig smärta. Smärtan och känselbortfall är värre än vanligt just nu. Men än kan jag stå och gå. Bara att vänta på att det blir värre. 

 

Usch, vad jag känner mig inte positiv, men svårt att vara när man vet hur ens kropp kan reagera på typ ingenting.